Bola de Fogo

Den 6 miljoner pund bail-out som den brittiska regeringen lagt fram verkar inte innebära att jobben på Isle of Wight räddas. Vestas tar emot pengarna (alltså skattebetalarnas pengar) men lägger ändå ner fabriken. Pengarna kommer istället att användas för utveckling och forskning, vilket Vestas påstår – i framtiden – kommer skapa 150 jobb på en ny anläggning på Isle of Wight.

Staten går alltså in med 6 miljoner pund, utan att rädda en enda av de arbetare som nu kastas ut i arbetslösheten. Dessa pengar ska användas för forskning, bedriven inom ramarna för ett privat företag, vars avkastning alltså inte kommer att komma den allmänheten till del som betalat för den.

Stöld kallas det också ibland.

Samtidigt förbereder sig nu Vestas för att lösa konflikten med våld. Man kommer imorgon (onsdag) att vända sig till domstol för att försöka få ockupanterna vräkta.

Arbetarna lyckades häromdagen få företagsledningen att gå med på att tillåta ockupanterna ett varmt mål mat om dagen. Såna humanister. Tillsammans med pizzan nåddes idag 11 arbetare av beskedet att de har sagts upp.

Maggie ”The Cunt” Thatcher skulle inte gjort det bättre själv.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland

”Vestas Victory” lyder en rubrik hos bloggen the-sauce ikväll (och som just nu studsar runt bland brittiska vänsterbloggar i rasande fart).

Den fabrik i Newport som ockuperats av anställda sedan förra veckan beviljas nu ett bidrag på 6 miljoner pund.

The UK wind turbine manufacturing plant marked for closure by Vestas Wind Systems A/S (VWS.KO) has been awarded a GBP6 million grant from the government and a local development agency, the Department of Energy and Climate Change said in a statement Monday.

För tillfället är det tyst i övriga medier. Vestas har ännu inte kommenterat. Besöker man företagets hemsida möts man istället ironiskt nog av deras slogan; ”Think again”. Det hoppas vi. Förmodligen är det dumt att ta ut segern i förskott, men uppenbart är ju i alla fall att detta innebär ett avgörande genombrott för arbetarnas krav.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier bättre än parader och jönserier, planekonomen skriver Håll organiseringen till organisationen, tack!, Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c)

Kravallpolis har ikväll gått in i den fabrik som igår ockuperades i Newport.

The police, many inside the factory and dressed in riot gear, have denied food to the workers who took over the factory offices last night, to protest about the closure of their factory. The police, operating with highly questionable legal authority, have surrounded the officies, preventing supporters from joining the sit-in, and preventing food from being brought to the protestors.

I Newport ockuperar arbetare sin fabrik i protest mot den planerade uppsägningen av 625 arbetare. Fabriken tillverkar turbiner för vindkraftverk och ägs av det danska företaget Vestas Windsystems. Uppsägningarna kommer trots att företaget gör stora vinster (försäljningen steg under våren med 59%).

Till Libcom säger en av arbetarna:

”It is our last-ditch attempt to save the jobs. This is a green industry and the government keep harping on about how much they want to get all these hundreds of thousands of green jobs going. But then they go and close the only wind turbine plant in England. The government offered to give Vestas money to keep it going, but apparently Vestas turned this down. What we would like to see is the government actually taking it over and possibly nationalising it.”

En solidaritetssida finns redan på nätet. Där kunde man igår läsa följande korta meddelande:

Workers have occupied the St Cross factory in Newport. This measure has been taken due to the consistent failure of Vestas Blades and the government to face up to their responsibilities in the necessary challenge of fighting climate change and maintaining jobs. Due to management attempting to intimidate the workers who have been organising themselves in preparation for a fight, plans to move on the factory were accellerated and a team of workers have taken the plant at 7:45 this evening as a result. Now more than ever Vestas workers need our support. The island does not have a history of workers taking control – this could be the first of many victories where workers take control of their industries and demand that the bosses put people before profit, the environment before opportunism.

Hälsningar och stöduttalanden till savevestas@googlemail.com

Efter att ha hotat att spränga sin fabrik om inte deras krav tillmötesgicks lyckades i helgen de 53 avskedade arbetarna vid JLG Industries i Tonneins i Frankrike till slut få ut avgångsvederlag på 42000 dollar per skalle. JLGs fabrik var då den tredje som hotades att sprängas i Frankrike samma vecka.

Från The Commune:

”All in it together, that’s what we have to remind people and all those thinking about not sticking it out”, mused Fabrice, a proud worker in distribution. ”Unity was our strength.”

De arbetare i Chatellerault i sydvästra Frankrike som också hotar att spränga sin fabrik om inte samtliga 366 varslade ges samma summa (istället för de 4200 dollar som ägarna nu erbjuder) står fortfarande utan uppgörelse (så vitt jag vet).

I måndags förra veckan hotade anställda vid Nortel Networks, ett telekombolag utanför Paris, med samma metoder om inte företagsledningen ville återuppta förhandlingarna.

Hotet om eld under gasflaskorna tycks ha ersatt vårens våg av kidnappade chefer som den senaste trenden i den franska klasskampen.

Man kan kanske tycka att ett avgångsvederlag, oavsett hur saftigt, ändå i någon mening är en förlust, då man ju trots allt förlorar jobbet. Och kanske är det också delvis så för de arbetare som kämpar just nu. Men sett ur ett större perspektiv är ändå deras kamp oerhört viktig. Ju svårare och dyrare det blir för kapitalisterna att göra sig av med folk, ju säkrare sitter vi alla i slutändan. När nu recessionen driver fram en våldsam omstrukturering av många företag är det vår uppgift att se till att det inte sker på bekostnad av oss som arbetar. Att inte betala deras kris måste betyda att vi kämpar med näbbar och klor mot uppsägningarna; och om de ändå säger upp, se till att företagen tvingas betala saftiga kompensationer till sina anställda och inte bara tillåts sparka ut folk på gatan.

Runt om i Europa börjar dessa konflikter nu bli så många att det snart blir omöjligt att behålla en överblick, ännu svårare att följa förvecklingarna. I Sverige har vi ju haft Lagena-konflikten som den tydligaste symbolen för just denna typ av strider.

Och lokalt verkar solidariteten alltid vara stor. Samtidigt behövs det något mer för att verkligen börja vinna på bredare front.

När brevbärarna i Köpenhamn i fredags la ner arbetet i vild strejk (och där konfliktlinjerna i stort sett följer samma mönster, arbetarna köper inte Post Danmarks olika försök att göra stora besparingar och omstruktureringar med hänvisning till recessionen) visste många inte ens om att det strejkades på andra postkontor i Köpenhamn.

Det verkar verkligen vara frågan om spontana och lokala konflikter som utmärker denna vår/sommar av arbetarmilitans runt om i Europa.

Samtidigt är det svårt att undvika att se hur dessa erfarenheter verkar börja växa samman, kanske har det i självaste verket redan skett under lång tid. Arbetarkollektiv inspirerar varandra. En långsam formering av en slags kollektiv känsla av nu eller aldrig, där folk sneglar nervöst omkring sig för att plötsligt se vissa arbetarkollektiv kasta sig ut i kampen i vad britterna poetiskt kallar för ett ”leap of faith”. Det är knappast missnöjet eller frustrationen som behöver kommuniceras i detta läge, den finns där på snart sett varenda arbetsplats (vilket ju dessa nu snart oräkneliga lokala vilda strejkerna visar). Vad som behöver kommuniceras är kamperna och segrarna.

Vi vet att Svenskt Näringsliv gör allt som står i deras makt för att se till att Lagenaarbetarna inte ska få sista ordet. För de vet (och vi vet) att om arbetarna börjar vinna så kommer vi se en snabb eskalering av antalet konflikter.

Och om tillräckligt många arbetare sätter elden under gasflaskorna handlar det inte längre om fabriken, utan om hela samhället som riskerar att sprängas.

An injury to one is an injury to all, var IWWs slagord. Fortfarande lika sant idag såklart. Men det är inte bara skadorna vi delar (som tur är), det fungerar åt andra hållet också. Kanske har det aldrig varit tydligare än idag; En arbetargrupps seger är alla arbetares seger.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Kullenbergs – ägdes av byggkungen från Brännö, Jinge skriver Bra av Obama, domljuger skriver Hata de rika