Bola de Fogo

Numera var det nog bra många år sedan jag spelade dataspel. För det mesta hade jag inte hårdvaran som krävdes, men inte ens hemma hos polare brukade jag ha tålamodet. Men jag gillade alltid att vara omkring spelen. Ofta var det musiken, dom där midi-slingorna som upprepades i evighet. Och att dom var så in-your-face med sitt våld. Kung Fu och Punch Out! på Nintendo 8-bit var på något sätt en liten revolt, ett tabu som revs ner. Motiven framträdde alltid så kristallklart. Det fanns inget hycklande. Man insåg att omvärlden blev provocerad av att banan helt enkelt bara gick ut på att ”döda alla”. Några av mina tidigaste politiska diskussioner som jag kan minnas associerar jag faktiskt med Nintendo. För mig var det Nintendo som introducerade den enda vägens politik. Jag minns hur jag redan då reagerade på Sim City. Man hade dom där kartorna som man kunde få upp, där man kunde se hur det stod till med kriminalitet t.ex.. Vissa delar av kartan kunde vara helt röda. Då visste man vad man var tvungen att göra: bygga nya polishus. Det var det enda sättet att få ner brottsligheten till en acceptabel grön – eller möjligtvis gul -nivå. Men inte ens att bygga polisstationer var alltid helt lätt, de kostade ju pengar och spelade man utan fusk så kunde det vara lite svårt med det där. Speciellt eftersom medborgarna automatiskt gjorde nån sorts revolt om man tog ut mer än 10% i skatt. Jag minns hur vi redan då diskuterade det där. Vi fattade att Sim City inte direkt var gjort av kommunister.

Jag kom att tänka på allt det där när jag av en slump läste om Mercenaries 2: World in flames. Man spelar tydligen en legosoldat som får betalt av olika grupper i Venezuela för att röja Cháves ur vägen. Alla är missnöjda med honom eftersom han använder landets oljetillgångar för att utpressa världen. Plotten verkar presenteras på samma självklara, korta och nedkokade sätt som i mitten på 80-talet. Man kan inte låta bli att skratta högt. Det är på något sätt groteskt och barnsligt på samma gång. Både oskyldigt och cyniskt. Trots att dataspelen numera recenseras på DNs kultursidor verkar dom fortfarande lika okorrumperade. Det är som om datafolket är omedvetna om dom där sociala koderna som producenterna i Hollywood för det mesta tvingas anpassa sig till. Det är skönt. Lyssna på denna storyline från Mercenaries 2:

Money is power and oil is money. Countries rich in oil have found new power in a world that relies on oil to keep it running. (…) A power-hungry tyrant uses Venezuela’s oil supply to overthrow the government and turns the country into a war-zone. Luckily for you, politics don’t matter. As a mercenary, the more there is chaos, the more there are opportunities to make money. Venezuela is littered with potential clients willing to reach into their deep pockets to pay you to do their dirty work.

Jag imponeras av det till synes absoluta gehör för vad som rör sig under ytan i samhället som dataspelsutvecklarna uppvisar. Och dom skildrar det på ett mycket ärligare sätt en de flesta andra kulturutövare.

Walter Benjamin ska någon gång ha sagt att det inte finns något kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari. Jag har alltid tyckt att det på något sätt är ett ganska komiskt påstående. Det låter som ett ganska hård omdöme. Men man får ju i alla fall säga att vissa fall är tydligare än andra.

En grupp tungt beväpnade frihandels-liberaler ur spelet Mercenaries 2.