Bola de Fogo

Det var det här med våld igen. Våldsvänstern. Magnus Sandelin publicerade för några dagar sedan en debattartikel i Expressen där han sammanfattar hela sitt nästan 250 sidor långa sömnpiller. Om jag hade lyckats besinna mig hade jag sparat en massa tid. Det är sällan en hel bok faktiskt kan skalas ner till en enda sida utan att förlora någonting alls vad avser resonemang, analyser och slutsatser. Men har man läst boken får man ju onekligen en känsla av att blivit blåst på konfekten.

Jag tänkte först inte kommentera det. Men folk har redan börjat göra det, och många skriver bra och läsvärda saker. Jag tänker inte bemöta några argument i sig, det görs och har gjorts så många gånger redan. Andra har gjort det så lysande så jag kan omöjligt tillföra något. 

Men jag känner mig tvungen att anmärka på det hyckleri som omgärdar argumenten. Det är nämligen hyckleriet som omgärdar dessa typer av anklagelseskrifter som så fullständigt sänker deras trovärdighet. Inte i första hand att argumenten är dåliga.

Det framgår med all önskvärd tydlighet och man bara för några sekunder betraktar de människor som ägnar sig åt att föra dem vidare. De människor som Sandelin, Lodenius & Co. skriver för. 

Som Fredrik Malm t.ex.. På sin blogg länkar han till Sandelins artikel i Expressen och passar på att bekymra sig för att ABF lånar ut lokaler åt folk som hyllar kannibalism. Några dagar senare hittar man mingelbilder från Israels 60-årsfirande. Ja. Det var det här med våld ja.

Sundelin har med sin bok försökt sätta ett vapen i händerna på den höger som just nu viftar vilt omkring i sig. Man förfasar sig över våldet. För all del. Låt oss förfasas. Låt oss tillsammans darra av skräck inför vad några krossade rutor på McDonalds kan tänkas frammana för framtida terrorvälde. Men när skräcken lagt sig och vi politiskt och moraliskt försöker motivera vår förfäran; hur motiverar vi oss då?

Ofta när jag diskuterar våldsfrågan (som jag iof. sällan diskuterar) möts jag av det pacifistiska argumentet. Oftast förs det fram från någon sorts vänster. Eller från religiösa.

Jag har i grund och botten stor respekt för det pacifistiska argumentet även om jag på inget sätt är pacifist själv. Med livstilismens långsamma borttynande har pacifismen visserligen blivit lite mer sällsynt i vänstern, men jag möter den fortfarande på alla tänkbara och otänkbara platser. Ofta vilar argumentet på någon sorts känslomässig övertygelse, vilket ofta innebär att det för det mesta inte finns utrymme för särskilt mycket debatt. Man känner att våld är fel. Punkt slut. Men jag kan respektera det trots allt. Ibland riskerar det emellertid att ta sig ett något arrogant uttryck; en arrogans som växer ur en känsla av någon slags moralisk överlägsenhet. Argumentens hela tyngd ligger emellertid just i denna oskuldsfulla, ibland något naiva moraliska renhet. Detta för emellertid med sig den relativa svagheten att den sekund som pascifisten själv lyfter handen mot någon försvinner genast trovärdigheten. 

När högern angriper det dom kallar “våldsvänstern” gör dom det ofta med någon typ av pacifistisk argumentation. Och den arrogans som ibland följer med argumenten. Eftersom de varken i ord eller handling är pacifister själva, så svävar argumentationen helt frikopplad, lösryckt för sig själv. Det är obegripligt att man kan kosta på sig en sådan inkonsekvens. Ordet hyckleri beskriver fenomenet i princip, men är inte på långa vägar starkt nog.

Fredrik Malm kan anklaga miljöpartister (helt felaktigt dessutom) för att delta på Hamas-möten medans han själv frotterar och skålar med landets sionistiska grädda på Israels 60-årsjubileeum. Han sörjer när några 16-åringar slår in rutorna för Centerpartiet medans han själv ger moraliskt, politiskt och ekonomiskt stöd åt världens enda kvarvarande apartheidstat. Känslan för proportioner. Inkonsekvensen, bristen på trovärdighet, hyckleri; inga ord tycks starka nog.

Vill man verkligen diskutera våld så har jag inga problem med det. Men detta är inte någon principiell diskussion om våld. Det är en upprördhet framkallad av det faktum att högern ibland tvingas bevittna situationer där offer för våld svarar med samma mynt. Det är en upprördhet över att människor utmanar orättvisan.

———————–

Läs på Motkraft om journalistisk etik. Och för bra och tänkvärda kommentarer på hela eländet kolla in konfliktarna Petter, Red Metal, Redundans, och Autonoma Kärnan bland andra.