Bola de Fogo

I Multitude skriver Negri och Hardt någonting om hur första- respektive tredje världen som begrepp blir alltmer oanvändbara. Vi börjar se den tredje världen uppenbara sig i den första. Mitt i de kapitalistiska metropolerna växer slummen fram. Samtidigt ser vi den första världen alltmer närvarande i den tredje. Bankdistrikten breder ut sig i Nairobi. Sao Paulo har världens största helikopterflotta. Anledningen är att de riktigt rika slutat röra sig på marken i fruktan för rån och car-jackings; en överklass vars rikedomar ofta vida överträffar deras  europeiska motsvarigheter. 

Jag träffade två afroamerikanska flyktingar på genomresa i Sverige för några år sedan. Som gamla svarta pantrar hade de efter många års trakasserier från gamla cointelpro till slut bestämt sig för att lämna USA. De berättade att de upplevde det som ett problem att de svarta i USA trots sin fattigdom för det mesta ändå ansåg sig vara lyckligt lottade att bo i världens rikaste land. De föreställde sig att om man var fattig i USA, hur illa måste det då inte vara i andra delar av världen? I Afrika? I självaste verket kan man på många håll i tredje världen hitta en betydligt högre levnadsstandrard än i USAs ”projects”.

Det ligger helt klart något i denna observation. Ofta när det talas om ”nord-syd” blir modellen ofta alldeles för enkel.

Samtidigt är det avgörande att inse att vi inte står inför någon slags friktionsfri öppen global kapitalism. I den globala arbetsdelningen står fortfarande i allra högsta grad olika delar av världen i ett strukturellt förhållande till varandra som gynnar vissa och missgynnar andra; en arbetsdelning vars upprätthållande dessutom upprätthålls och garanteras med våld, även om bilden av 1800-talets imperialism på många sätt måste kompliceras.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad Negri och Hardt sa när jag läser Malmö stads välfärdsredovnisning för 2007. Det är intressant läsning. Alla Malmöbor borde bläddra igenom den. För detta är en klassamhällets geografi.

Sydsvenskan publicerade en kort artikel i lokaldelen som sammanfattade några av resultaten. Den konstaterar t.ex. att männen i västra innerstaden i genomsnitt lever nästan 7 år längre än männen i södra innerstaden. Med en medellivslängd på 81,5  år bli männen i västra innerstaden äldre än i något enskilt land. Räknar man in båda könen hamnar medellivslängden i nivå med Japans.

För södra innerstadens del ser det dystrare ut. Medellivslängden för män motsvarar den på Kuba.

Nu ska iof. påpekas att Kuba vad gäller hälsovård på många sätt ligger långt före många andra länder i Latinamerika. Men att Kuba är ett mycket fattigt land råder inget tvivel om. 

Vi ser på så sätt verkligen den tredje världen uppenbara sig mitt i Malmö.

Det är märkligt hur vissa nyheter liksom bara glider förbi i nyhetsflödet. För det är ju inte en slump vi har att göra med. Det finns en anledning till att södra innerstadens män dör 7 år innan sina motsvarigheter i stadens västra del. De berövas 7 år av sina liv. Det sker systematiskt och överlagt. Ungefär på det sätt som Engla mördades. Fast i mycket större skala. Som ett ständigt pågående och tyst massmord.