Bola de Fogo

Om man rör sig i Malmö har man säkert inte undgått den kampanj för ett ”rent Möllan” som just nu bedrivs. Undertecknamn har kommenterat detta tidigare. Pratar man med folk i södra innerstaden är de allra flesta spontant alltid extremt misstänksamma mot alla sådana projekt. Anledningen är inte för att människor i södra innerstaden tycker om sopor mer än någon annan, utan för att de har lärt sig att se dessa kampanjer i en bredare kontext. I sann korporativistisk anda har man fått in de flesta aktörer som skulle kunna tänkas delta; företagare, fastighetsägare, Möllevångsgruppen, Trygga Möllevången, ”boende” (även om det är oklart vilken roll de boende spelar, utöver att vara ständiga mottagare för uppmaningar om att inte skäpa ner i sina egna kvarter), Malmö stad och polisen. 

Man vill alltså ”ha bort skiten” från Möllan. Jag misstänker att åsikterna kan gå isär något kring vad som faktiskt är skit. Polisen i Malmö har ju de senaste veckorna varit i blåsväder sedan man radat upp en grupp barn mot en vägg och låtit dom stå med händerna mot väggen i 45 minuter till allmän beskådan och förnedring, ungefär på det sätt som den lokala sheriffen behandlande rövarband i vilda västern. När man slutligen konstaterat att barnen inte begått något brott körde man hem dom till sina föräldrar. När föräldrarna sedan protesterade mot hur polisen behandlat deras barn, så menade polisen att barnen visserligen inte begått några brott, men att de trots allt rörde sig i en miljö som var olämplig för barn.

Denna olämpliga miljö var alltså kvarteren som barnen bodde i. 

En artikel i dagens Sydsvenskan konstaterar att barnen i södra innerstaden (och många andra stadsdelar i Malmö) är rädda för polisen. Inte bara är dom säkert rädda för polisen, dom förstår nog mycket väl vad kampanjen ”rensa bort skiten från möllan” handlar om. 

Det är inte bara fimpar och glasspapper som dom styrande i Malmö stad har problem med på Möllevången.

De flesta boende i södra innerstaden är mycket väl medvetna om att dessa trivselkampanjer inte handlar om de styrandes stora omtänksamhet om möllevångsbornas bostadsmiljö.

För anledningen till att denna kampanj väcker misstanke, tom. provocerar, är att det under ytan handlar om mycket större saker. I hela Öresundsregionen ser vi samma tendens. Ett expansivt och alltmer aggressivt kapital. Tendensen är densamma på båda sidor sundet, även om motsättningarna på den danska sidan hittills har tagit sig betydligt våldsammare uttryck. Konflikterna kring Christiania har blossat upp vid flera tillfällen och kampen om Ungdomshuset måste också förstås i denna kontext. En kamp kring vissa av dessa innerstadsområden eskalerar i allt snabbare takt. Polisen eskalerar regelgundet sitt våld mot innerstadsområdenas ungdomar; i Köpenhamn har man tom. gått så långt som att införa allmänna visitationszoner, områden där polisen ges exceptionella befogenheter för att godtyckligt kunna visitera ungdomar och invandrare. Ett typ av undantagstillstånd som vi normalt endast är vana vid att se på platser som exempelvis Gaza eller Bagdad. De innerstadsområden som på många andra håll i norra Europa redan givit vika befinner sig nu kring Öresund under ett allt kraftigare tryck.

I Malmö höll Hyresgästsföreningen i helgen en manifestation mot de tilltagande attackerna mot allmännyttan. Det är välkommet, eftersom Hyresgästsföreningen för det mesta inte verkar göra någonting.

Per-Åke Eriksson, VD för branschorganisationen Fastighetsägerna försvarar sig i Sydsvenskan och anklagar Hyresgästsföreningen för att sprida ”skrämselpropaganda”. Han menar att den nya utredning som Hyresgästsföreningen kritiserar ska innehålla ”en skyddsregel vid hyressättningen som ska stoppa alltför kraftiga höjningar”.

Försäkringen känns inte helt betryggande då man i samma tidning kan läsa en annan artikel som handlar om rekordhöjningar av hyror för butiksägare på Södra förstadsgatan. Butiken Korthuset tvingas nu lämna sina lokaler efter en hyreshöjning på 540 procent (!).

I Köpenhamn har denna konflikt om den urbana miljön vid flera tillfällen blivit synlig. På den svenska sidan har det än så länge varit ganska lungt. 

De boende på Möllevången har för närvarande bara smutsen och den organiserade brottsligheten, med de regelbundna dödsskjutningarna, som enda garant för att medelklassen inte ska våga sig in på bred front.