Bola de Fogo

Basra tycks ha återgått till ett spänt lugn efter de senaste dagarnas häftiga strider. Över 450 personer beräknas ha dödats sedan al-Maliki beordrade in trupper i Basras slum. Ett nytt eldupphör förhandlades slutligen fram, och Muqtada al-Sadrs  anhängare verkar respektera de nya direktiven.

Det går att konstatera att Nouri al-Maliki misslyckades totalt med att militärt besegra Mahdi-armén. Uppenbarligen missbedömde han fullständigt Mahdi-arméns styrka och beslutsamhet. Kanske frestade Basras oljefält alldeles för mycket? Kanske var det ett allt mer desperat försök att sabotera Sadr-rörelsens positioner inför valen. Oavsett vilket är det nu Muqtada al-Sadr som framstår som drabbningens vinnare. 

Förmodligen var det rädslan inför en ny nationell revolt som fick Maliki att avbryta operationerna. 

Samtidigt tycks det nyförhandlade lungnet inte vara så allmängiltigt som det först gett intryck av. Rapporter gör gällande att amerikanska flygangrepp mot Sadr-city i Bagdad fortsätter, men uppenbarligen utan att global media intresserar sig för dem. Sunni-grupper verkar dessutom fortsätta sitt bombardemang över den gröna zonen, som i allt mindre utsträckning är att beskriva som en grön zon. Flera källor gör gällande att den amerikanska ambassaden flyttat till en ny hemlig ort.

Man har talat om en balkaniseringsprocess i Irak, dvs. en utveckling där landet alltmer delas upp efter etniska linjer. Att vi sett etniska resningar är ett faktum, och generellt sett har de dessutom varit betydligt mer omfattande än medier här lyckats förmedla. Bagdad är idag i stor utsträckning en shiamuslimsk stad.  

Men kanske räcker inte ens balkanisering till för att förklara vad som händer i Irak just nu.

I Democracy Now i tisdags  jämför Nir Rosen situationen i Irak allmer med den vi sett i Somalia. I kort kan denna beskrivas som centralregerings kollaps och en konsolidering av makt hos miliserna. Man kan inte underskatta hur destruktiv en sådan process kan bli.

Rosen menar att en avgörande anledning till våldets minskning under de senaste månaderna är att processen av etnisk rensning på många håll är klar. Det finns helt enkelt färre personer att döda eller fördriva.

När den politiska situationen i Irak kommer på tal tycks många helt underförstått utgå från ”kaoset” som utspelar sig just nu är en övergående sak. Vissa saker är onekligen övergående, etniska rensningar kan inte äga rum hur länge som helst. Tills slut finns det som sagt inte mer folk att fördriva eller mörda. 

I Irak löper emellertid denna process parallellt med centralmaktens kraftiga försvagande. Det vakuum som uppstår fylls av miliser. En sådan utveckling kan ha helt andra implikationer.

900-talets barbarinvasioner i nuvarande Frankrike fick den karolingiska staten att kollapsa. I europeisk historia var detta en avgörande händelse eftersom det konsoliderade det feodala produktionssättet. Vid Karl den stores död var feodalismens centrala institutioner redan på plats. Men det var centralmaktens kollaps som fick systemet att kickstarta. Det möjliggjorde nämligen att furstarna konsoliderade sin makt över hela landet. När detta väl hade skett fanns det ingen enkel väg tillbaka för kungamakten och det skulle ta hundratals år innan den en stat med absolutistiska förtecken skulle växa fram.

Analogin är så klart inte generell, likheterna i övrigt är små minst sagt. Ingen ny historisk syntes står och väntar i Irak, men det intressanta i detta sammanhang är de historiska konsekvenserna av den karolingiska statens sammanbrott. Som då var helt oförutsedda.

Den irakiska staten har varit en av de starkaste i regionen. Ingenting garanterar att det kommer att förbli på det sättet. Man föreställer sig därför denna fas som en transition. Det behöver inte vara så.

Den stora frågan är hur det internationella kapitalet reagerar på detta (utöver att ha skapat situationen från början). Reaktionen just nu verkar onekligen präglas av panik som värst och förvirring som bäst. Den amerikanska strategin hittills har ju varit kortsiktigt minst sagt; man backar Malikis centralregering i Bagdad, samtidigt som man beväpnar sunni-milis. Man inser rimligtvis att man på detta sätt inte bidrar till någon långsiktig stabilisering, men anser troligen att en sådan stabilisering står bortom deras makt att åstadkomma.

Kanske är de strategiska felbedömningarna så grava att man inte hade förutsett detta scenario. Det verkar osannolikt på ett sätt, men samtidigt är det svårt att dra andra slutsatser när man konstaterar hur dåligt ockupationen har fungerat. 

Jag antar att kapitalet skulle föredra en stark centralregering i Bagdad, och Malikis försök att besegra Sadr ur det perspktivet var ett patetiskt försök att imitera en sådan regering (med resultatet att han istället förödmjukade sig själv genom att bekräfta sin egen svaghet). 

Om en stark centralregering inte är möjligt ligger det nära till hands att föreställa sig en uppstyckning av landet (så som har diskuterats i en kurdisk del i norr, en sunniarabisk del i centrala Irak och en shiamuslimsk del i södern). Än så länge ter sig dock en sådan lösning avlägsen. 

Klart är iaf. att situationen med miliserna måste vara extremt ohållbar om det man önskar är en säker, stabil och jämn ström av olja till världsmarknaden.