Bola de Fogo

Igår var det 40 år sedan Martin Luther King sköts till döds. I Sverige tycks de stora dagstidningarna på ett ganska pliktskyldigt sätt ha upplåtit en sida eller så i kulturbilagorna, men något större intresse än så verkar inte årsdagen egentligen inte röra upp här. Annat är det i USA, där man sedan 20 år har en nationell helgdag i hans ära. På 40-årsdagen av mordet används han flitigt som slagträ i presidentvalskampanjen. 

Kim Müller kommenterar på hur liberalerna kapat Dr. King, gjort honom till en ofarlig liberal ikon, som får symbolisera “tolerans”, men där allt som faktiskt utmanade det vita Amerika effektivt sopas under mattan. För visst är det exakt så det förhåller sig. Dr. King är oskadliggjord.

Jag har suttit och läst Björn Horgbys bok “Egensinne och skötsamhet” de senaste dagarna, en studie av arbetarkulturen i Norrköping från mitten av 1800-talet fram till 1940. 

Det finns naturligtvis ingenting i boken som har med Martin Luther King att göra, men eftersom jag varvar boken med alla dessa artiklar så kan min hjärna inte låta bli att slå en bro.

Horgby använder sig av de två begreppen “egensinnighet” och “skötsamhet” för att beskriva två tendenser i den tidiga arbetarkulturen. Båda kulturerna var på olika sätt resultatet av en vilja, ett behov hos arbetarklassen att förhålla sig till, att försvara sig emot, kapitalismen. De representerade olika strategier för överlevnad. De egensinniga arbetarna ägnade sig åt att ställa till med upplopp. På första maj demonstrerade dom i höga hattar för att provocera borgarna, när staden firade kungen drog man runt i stora upptåg, berusade på brännvin sjöng man hyllningssånger, som snart övergick i häckel och stenkastning mot borgares hem. Fick de chansen så stormade dom konserthuset och vandaliserade alla instrumenten. 

De skötsamma arbetarna bildade Arbetareföreningarna, ägnade sig åt studiecirklar, ordnade fester där man drack punch utan att bli redlöst berusade, ordnade med olika solidaritetskassor för sjuka eller arbetslösa medlemmar osv.

Det förekom naturligtvis inte alltid vattentäta skott mellan de egensinnade och de skötsamma, men Horgby menar att de kan förstås som två tendenser i arbetarkulturen. I stor utsträckning var det de materiella betingelserna som avgjorde i vilken grupp du bafann dig som arbetare. Medans hantverksarbetarna dominerade i den skötsamma kulturen, så stod gesällerna för stenkastningen. Något förenklat.

Av någon anledning kommer jag här att tänka på Dr. King. Eller snarare hur han förstås och används idag.

Det King representarade, rörelsen, organisationsformen, är utplånad. Medborgarrättsrörelsen finns inte. Den representerar en epok i den amerikanska historien som är försvunnen. Därmed är också mycket av dess ideologiska arv i stor utsträckning oskadliggjort.

Den typ av organisationskultur och värderingar som medborgarrättsrörelsen representerade stod på många sätt nära det skötsamhetsideal som delar av arbetarklassen utvecklade i Sverige. Man skulle “lyfta sig”. Från mörkret stiga vi mot ljuset. We shall overcome. Den skötsamma arbetarrörelsen tog fasta på arbetarens värde, man kunde genom utbildning och uppfostran lära sig att bli en lika kultiverad varelse som vilken medlem ur medelklassen som helst. På samma sätt förhöll det sig med “the negro”.

Förutsättningarna idag är radikalt förändrade. Under den postfordistiska, nyliberala epoken ser vi den egensinnade kulturens återkomst. Vi kan se det i Sverige. Och vi kan se det i USA. I den svarta kulturen anar man det i ett skifte från the negro till the nigger. Från Dr. King till Dr. Dre. Från “We shall overcome” till “The day the niggaz took over”. Från the million man march till the LA riots.

Därför är det inte svårt att tala om Martin Luther King iag. Så som det inte är svårt att tala om Hjalmar Branting.

Medans den svarta arbetarklassen i Harlem på 60-talet utvecklade ett visst sätt att organisera och kommunicera, utvecklar den svarta arbetarklassen i Compton idag andra sätt. För att förutsättningarna, de materiella betingelserna, skiljer sig åt.

Det är det som gör att amerikanska presidentkandidater kan snacka hur mycket som helst om Martin Luther King utan att lyfta ett finger för att stödja de svarta arbetarnas kamp. Eller varför sossarna kan demonstrera på första maj och sjunga internationalen hur många gånger som helst samtidigt som papperslösa migranter arbetar för 30 kronor i timmen och strejkvakter ställs inför rätta.