Bola de Fogo

Jag såg just ”No country for old men”. Den har ju marknadsförts som årtiondets film; uteslutande belönad med femmor (och några fyror) i dagspressen och dessutom nominerad till jag-vet-inte-hur-många Oscars. Så det var ju en grym besvikelse om man hade några förväntningar. 

Folk har recenserat den tidigare så jag känner inte att jag behöver ge mig in på det igen. Med Coen-bröderna bakom spakarna blir det naturligtvis inte dåligt, de kan hantverket (och verkar ungefär som Tim Burton med Sweeney Todd kunna få det överstökat på ren rutin). Den är snyggt komponerad, skådespeleriet är bitvis riktigt bra (Llewelyn Moss, Tommy Lee Jones och Javier Bardem gör alla lysande insatser) och rent dramaturgiskt fungerar historien bra (och är riktigt spännande då och då). Där har jag egentligen inga invändningar. 

Men jag känner mig tvungen att kommentera på några grejer ändå eftersom alla envisas med att hylla den: En snubbe hittar 2 miljoner dollar tillhörande några döda knarksmugglande mexikaner. Han snor pengarna och blir jagad av en galen yrkesmördare resten av filmen. Känns som plotten för vilken Steven Seagal-rulle som helst. Det känns som om hela 90-talet handlade om folk som jagade väskor med olika innehåll. Men det som jag verkligen hade hoppats stannat på 90-talet är dom där jävla galna yrkesmördarna.

Javier Bardem spelar Anton Chigurh. Han är en sån där typisk typ. Utstrålar ett psykopatiskt lugn, springer aldrig – inte ens när han blir beskjuten. Typen som lyssnar på klassisk musik och torterar sina offer med ett torrt nervöst leende på läpparna. Opererar sina skottskador själv i duschen i ett perverst frustande. Och gärna använder nått speciellt och ovanligt coolt vapen som gäckar polisen (i detta fallet en bultpistol, en sån man använder på slakterier). Det känns så extremt gjort så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kanske skulle jag inte ens ha kommenterat på det om det inte vore för att så många tycker att detta är något sorts porträtt av ”ondskan”. 

Jag kan inte begripa detta. Vad lär vi oss av Hannibal Lector-typen? Att ondskan kan drabba oss alla urskiljningslöst? Att den är irrationell och omöjlig att fatta eller förutse? Att den saknar motiv? Att vi inte kan lita på någon? Det bådar illa. Och det säger oss något om det liberala samhället. Vi har att göra med en blind fläck, en anomali. Under ytan, bakom den polerade fasaden väntar ett fruktansvärt våld. Det kommer ur ingenstans; i en skolkafeteria, i ett förhörsrum, på en cykelbana om natten. Och vi kan inte förstå varför. Förbjuder oss själva att söka svar, att ens antyda. För vi vet att svaren skulle kräva någonting av samhället som vi förvägras idag. För liberalerna är Hannibal Lector livsnödvändig, deras främsta allierade.

Det vore befriande om vi en gång för alla kunde röra oss bortom denna outgrundliga ondska. Det funkar som underhållning då och då. Men det blir fan trist i längden.

För de som gillar Javier Bardem (helt klart en av Spaniens bästa skådespelare) kan jag dock varmt rekommendera ”Lunes al Sol” (Måndagar i solen på svenska). En film om varvsnedläggningarna i Vigo på 90-talet. En jävligt bra film om en arbetarklass i förändring.