Bola de Fogo

När jag första gången pratade med en kompis om den här nya grejen med bloggar för några år sedan slog han fast att det var en av den nyliberala individualistiska kulturens vidrigaste avarter; bloggarna var självupptagna, dumma och oövervägda.  Och det verkar ju faktiskt vara så att det bland många bloggare finns en typ av kultur som iaf. inte kan anses gynna ett eftertänksamt intellektuellt samtal, utan mer är inriktad på maximal exponering. I de fall som ”vänstern” överhuvudtaget ägnade sig åt det kunde han inte begripa varför människorna inte lät publicera sina grejer i någon av de medier som vi trots allt fortfarande förfogar över (speciellt om det faktiskt rörde sig om människor som hade något att förmedla), istället för att hänga ut det i sina egna små skyltfönster mot de tiotal hängivna läsare deras alster skulle kunna tänkas attrahera. Och jag håller nog med i ganska stor utsträckning. Bara det faktum att liberalerna hyllar bloggandet som någon sorts demokratisk revolution är väl nog för att väcka misstanke om att det i självaste verket förmodligen är ganska harmlöst. För det är det ju faktiskt för det mesta. Helt harmlöst. Och man behöver inte klicka sig runt länge bland bloggarna för att räkna ut att de allra flesta sköts av människor som har gott om fri tid framför skrivbordet på jobbet; och det är ju som bekant bara vissa skikt i samhället som har det privilegiet (och kanske inte heller deras perspektiv vi saknar i samhällsdebatten).

På något sätt kanske utvecklingen av bloggandet representerar någon brutal symbolik över den liberala demokratins slutpunkt; tusentals enskilda små individer som skriker så högt de kan utan att någon egentligen lyssnar på någon annan, där tyckandet är ett självändamål, där verklig förändring inte egentligen finns på agendan och där kollektiv handling är omöjlig att ens föreställa sig.

Jag tror inte riktigt att det är så illa, men det vore ändå intressant med en riktig diskussion kring bloggande som fenomen.

Så om vi kan avskriva den demokratiska revolutionen (om nu någon trodde på någon sådan) eller den genast mycket vitalare eller intressantare samhällsdebatten (som mest blev en ganska sluten men ändå skrämmande likriktad kakafoni), vad finns det då mer för tänkbara förhoppningar som återstår att grusas?

Jag antar att det återstår att se. Jag tror att det finns mycket som kan vara givande om man är beredd att sänka ambitionsnivån en aning och ta bloggen för vad det är. Jag tänkte först att jag bara skulle ägna mig åt bloggande om jag kunde lova mig själv att det inte skulle ta energi från det skrivande som jag annars ägnar mig åt, eller överhuvudtaget andra projekt jag arbetar med. Men jag har börjat misstänka att det kanske kan fylla ett annat utrymme, få en annan funktion i skrivandet, utan att behöva tränga undan något annat. Kanske går det att utnyttja bloggen för de saker som annars faller mellan stolarna. Som ett redskap som kan gynna eller utveckla ett skrivande. Jag hoppas att detta kan fungera som ett offentligt anteckningsblock och att det i sin tur tvingar mig att försöka formulera tankar för mig själv på ett sätt som man kanske inte gör om ingen annan läser dom. Att det kan hjälpa en att bli begriplig för sig själv genom att försöka göra sig begriplig inför andra.

Och än så länge återstår ganska mycket experimenterande vad beträffar bloggarnas möjligheter att underlätta politisk mobilisering, där ju Konflikt-portalen iaf. är en första ansats. Jag ska ge det ett försök. Annars är det ju aldrig för sent för att ge upp.